I senaste
Arena finns en text av
Anna Adenji med rubriken
Varför gifter sig feminister?. Jag känner att den relaterar till
mitt inlägg nedan om statens relation till feminismen och framförallt min
oförståelse för målsättningen att alla ska ha det likadant (generellt).
Adenji tar upp
Victoria och Daniels numera godkända giftasplaner och det faktum att
homosar får ingå äktenskap. Hon konstaterar att könsneutrala äktenskap bryter mot grundbulten i den
heteronormativa ordningen och att
Victoria och Daniel bryter mot både
könsordning och klassordning med sitt arrangemang. Frågan är
vart den feministiska kritiken av äktenskapet tagit vägen? Det som händer nu är snarare en omformulering av äktenskapet.
Adenji tar resonemanget vidare till den rätt så
upphypade "jämställdhet inom äktenskapet"-debatten och det faktum att så stor del av den går ut på tesen "jämställdhet (i betydelsen dela lika) räddar äktenskapet". Här kommer ett citat:
Återigen ser vi hur jämställdhet , och i det här fallet handfast feministisk praktik, landar i händerna på den heteronormativa kulturen. Jag grubblar inte på hur man kan undvika skilsmässa. Jag grubblar snarare över varför folk gifter sig över huvud taget.Jämställdhetsdebatten har till stor del
perverterats till att handla om hur äktenskap bevaras. Men, herregud, hela poängen med lika lön och kvinnors befrielse från könsoket var ju för att de skulle kunna skiljas! Kvinnan ska inte behöva vara ekonomiskt och socialt beroende av sin man (se
tidigare diskussion om fuck-off-kapital), och att vi närmat oss det scenariot gör visserligen att det går att ställa mer krav på en
schysst uppdelning av hemmasysslor (antar jag). Men vari ligger självändamålet med att vara ihop i all evighet? De sociala hindren förstärks ju snarare av allt
härj om att hålla ihop äktenskapet. Men uppbrott är ju mer än ofta det bästa som kan hända en, och förutsättningen för att hitta den bästa som kan hända en.
Adenji berättar att
jämställdhetsdebatten inte är ny. Redan under tidigt 1900-tal gav kvinnorörelsens kamp resultat i en debatt om hur denna nya frihet skulle balanseras och inte hamna i konflikt med
nationens behov av stabila familjer. Äktenskapet är och förblir en reglering av intima relationer översedd av stat eller religion. Och ju starkare äktenskapets status är desto svårare för andra relationsformer att hävda sig. Det är kanske inte helt fel att se det uppluckrade äktenskapet som en strategi för att
öht behålla äktenskapet. Och vill vi inte ha, om inte något annat, så något mer?
Jag pratar om att gifta mig varje vecka och peppar på det. Men jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till hela fenomenet, jag uppskattar kärlekshandlingen men institutionen är läskig. Jag tycker det skulle vara skönt om det var lättare att leva på fler sätt. Tillexempel gillade jag partnerskapet, tänkte att det kanske var
ngt för mig. Men nu är den borta i och med att äktenskap finns för alla. Kanske var det ändå inte så stor skillnad förutom namnet.
I vilket fall fick
Adenjis text mig att tänka på en väldigt intressant bit
kvinnokampshistoria ur Louise Perssons bok
Klassisk Feminism. Louise berättar om hur
kvinnorättsrörelsen delades av frågan om rösträtt. Motståndarna såg
röstning som ett sätt att
legitimera ett omoraliskt system (har skrivit om
passivt motstånd tidigare, det passar ihop), att ge sig in i systemet och försöka påverka det inifrån var fel eftersom systemet var förtryckande och borde störtas. Sjukt spännande
info från samma bok: Rösträttsivrarna slog ihop sig med
rassarna för att säkra att det blev kvinnor och inte
f.d. slavar som fick rösträtt, hård konkurrens på den tiden.
För att knyta ihop påsen här så menar jag alltså alla dessa regleringar och
petanden inom systemet har begränsad effekt och att jag verkligen inte kan se att den här praktiska mätbara 50/50-jämställdheten ska kunna leda till ökad frihet.