Gårdagens Debatt

Är förkyld nu igen. Har tillbringat de senaste dagarna med feberyra och diverse kurslitteratur som jag tyvärr inte riktigt greppat då min hjärna utbytts mot snor. Har hållt mig borta från internet, sjukt skönt. Kommer fortsätta med det så mailsvar etc kan dröja. Men först ska jag babbla lite med er!

Såg Debatt igår. Det handlade bland annat om den där f.d polischefen som åkt fast för sexköp och våldtäkt. (Våldtäkt i betydelsen att tjejen var underårig som jag fattat det.) Några iakttagelser: (Siffrorna i parentes är länkade till avsnittet av Debatt, siffrorna visar minut och sekund som det jag skriver om sägs.)

*Angela Beausang från R.O.K.S kan inte hantera en mer nyanserad bild av män än "god man" (som hon trodde att polischefen var) och "dålig man". När mannen från Mansjouren talade om mäns känsla av vanmakt höjde hon genast rösten och sa att det var dåligt att dadda med männen när kvinnor råkar så illa ut. Sen var hon såklart tvungen att berätta om allt kvinnor kan råka ut för. Jag är så trött på att den enda strategin den typen av feminister har är att trycka på offerknappen. (05.30)
Faktiskt ska man vara rejält trångsynt för ett inte ha plats i hjärnan för stöd till både män och kvinnor oavsett vem som är förövare.

*Två skuggor från det förflutna dök upp, Svante Tidholm fanns i periferin när jag jobbade på Chutney och hängde med punks och Niklas Järvklo och jag hade ett gäng gemensamma bekanta när jag var ett klubbande indie. Jag minns båda som väldigt respekterade människor. I Debatt spelade de rollen "modern ung man" som jag förstod det. Svante var klart bäst även om det var synd att han inte fick prata klart om sin dokumentär om sexköpande män på en bordell Tyskland. I senaste Arena berättade han att det som drev männen att köpa sex var att bli bekräftade som människor, inte som maktfullkomliga.
Niklas började bra men jag tappade hakan när han på slutet sa att män visserligen kan uppleva vanmakt men att i verkligheten är det inte så. För att män har makt. (19.10) Upplevelsen av vanmakt är absolut något subjektivt men påstendet att män har makt är generellt. Kan man verkligen diskvalificera en mans upplevelse av vanmakt med grund i en uppfattning av det generella? Om en man är i underläge i sitt heteroförhållande kan jag tänka mig att det spelar mindre roll för just den mannen att en massa annat löst folk med samma kön har bättre betalt än hans tjej. Jag känner ingen maktlös man, men jag känner å andra sidan ingen maktlös kvinna heller.

*Belinda Olsson söker en förklaringsmodell som innefattar både könsmaktsteorin och lite modernare tänk. Jag tror inte hon kommer lyckas. Hela tiden tjatade hon om att polischefen och hans gäng hade ett nätverk och undrade om det var vanligt och vad det kunde betyda. (Om ngn söker ett nytt dryckesspel kan jag garantera att en hutt för varje gång Belinda säger "nätverk" leder till en snabb fylla.)
Just detta med nätverk av äldre män med makt som lever för att utnyttja unga tjejer är ju en rätt seglivad radikalfeministisk konspirationsteori. I dokumentären Könskriget berättas t.ex om hur ett gäng från en tjejjour drar till Norge på flykt från något substanslöst. (En av tjejerna är tydligen en kompis kompis, ÄLSKAR att Sverige är så sjukt litet.)
Det här är ändå en konspirationsteori som inte är helt omöjlig att tro på av den enkla anledningen att de flesta som har ett intresse gärna delar det med andra som har samma intresse. Är intresset dessutom lite obskyrt, som ju detta kan sägas vara, ökar nyttan av att nätverka. För då kan man ju byta tips, råd och vidarebefordra kontakter som är svåra att få tag på.
Nätverkande verkar inte ligga för Belinda som till slut tråcklade ihop slutsatsen att de enskilda männen som köper sex är helt vanliga medans männen som har nätverk också har makt. Suck. (23.40) Ett förtydligande: Just för att nätverkande är ett så allmänt beteende vore det ju märkligare om dessa män inte nätverkade.

*Niklas Långström borde ha en spalt i en tidning någonstans där han torrt och sakligt förklarar vad forskningen säger. Gillar särskilt hans påpekande om att sexualbrott sker i alla sociala skikt och inte är bundet till klass och sånt, som annan kriminalitet ofta är. (02.10, 06.40, 08.50, 19.55, 24.00)

En bra grej med att följa mina tidsangivelser är förresten att ni slipper Kishti Tomitas gapande.

Lästips

Bra text av Bard och Söderqvist på Newsmill. Nu har jag ärligt talat inte hunnit läsa igenom hela och kommer inte göra det förrän senare idag. Men åh, vad skönt att rassedelarna av folkhemmet fick lite vädring. Jag provoceras enormt av allt folkhemspeppande i valrörelsen. Det var ju skit, kan vi inte bara erkänna det och gå vidare?

Medan våra grannländer lade ner och gjorde upp med sina skamliga steriliseringsprogram efter kriget, trappades verksamheten istället upp i det svenska Folkhemmet. Den socialdemokratiska regeringen och dess myndigheter avgjorde med folkets bästa för ögonen vilka svenskar som hade rätt att föröka sig och vilka gener som skulle utplånas. Då och då har vi i Sverige noterat och berömt oss av att vi är ett av få europeiska länder utan ett inflytelserikt populistparti med fascistiska drag. Förklaringen till det är ju dock helt enkelt att ett sådant parti inte har behövts. Vi har aldrig gjort upp med den svenska fascismen/totalitarismen, och dess sympatisörer har lugnt kunnat gå och lägga sin röst på det ständigt makthavande och statsbärande partiet. Det är bara militanta extremister som har haft anledning att känna sig missnöjda.

En eller ett

SAOL frågade lite försynt på förra inlägget om det inte heter en beef, istället för ett beef som jag skrev. Jag tänker att beef precis som bråk är ett t-ord. Å andra sidan hör jag till minoriteten som anser att pepp (oftast) är ett n-ord. Vad säger ni, kära läsare?

Jag och mitt alias

Idag har Sydsvenskan en intervju med mig om min "medverkan" i Marjaneh Bakhtiaris roman Kan du säga schibbolet?. Bakhtiari har skapat en karaktär som en polare beskrev som "det största offret i hela boken" och döpt denna karaktär till Sanna Svensson, anställd på tidningen Alibi. Om ni missat det så jobbade jag på tidningen Gringo en gång i tiden, så det är rätt uppenbart att den här karaktären har med mig att göra.

Ett förtydligande: Bakhtiari såg ett föredrag jag höll när jag var sjuk och borde ställt in. Det gick såklart skitdåligt. Utifrån detta enda tillfälle blev Bakhtiari inspirerad att skapa Sanna Svensson och ge henne alla fysiska och psykiska drag som Bakhtiari tycker pekar på svaghet.

Jag fick reda på det här när jag läste en recension i en kvarglömd DN kultur någon gång när det var lite att göra i baren där jag jobbade förut. Ett år senare läste min kompis H boken. Hon vägrade först tro på att karaktären Sanna Svensson skulle ha med mig att göra, just för att vi var så olika. En annan vän läste boken för ett halvår sen, kopplade namn och arbetsplats direkt och undrade vad som var beefet mellan mig och Marjaneh Bakhtiari. Såvitt jag vet har vi inget beef. Jag har ju uppfattat att hon inte gillade Gringo, men det är inte samma som ett personligt bråk. Samtidigt känns det här verkligen som när man gick på dagis och var sur på en kompis. Det man gjorde då var ju att gå hem, dra fram en docka, döpa den till samma namn som den man var sur på, klippa av håret och sen dunka dockan i bordet några gånger.

Läs gärna texten, och sen Marjane Bakhtiaris kommentar. Sanna Svensson är uppenbart en fiktiv karaktär, frågan är varför Bakhtiari så gärna vill koppla henne till mig. Det svarar tyvärr inte Bakhtiari på, men hon håller med om att Sanna är helt fiktiv och inte en beskrivning av mig.

Två saker som stör med Bakhtiaris svar är att hon menar att hon kanske inte borde gjort som hon nu gjorde med tanke på att jag kan ha mått dåligt av detta. Hur jag mår har hon ingenting med att göra och är inte problemet. Det andra är försöket att relativisera hur karaktären Sanna kan tolkas.

...Men det handlar samtidigt om olika perspektiv och tolkningar, hur mycket man läser in i en karaktär och vad man uppfattar som en negativ egenskap. ...

Sanna beskrivs framförallt som blond, smal, nervös och från Stockholm. Ursprunget i Stockholm används för att understryka hur lite Sanna fattar om livet i Malmö. Hårfärgen och vikten används för att beskriva hennes sprödhet och dumhet. Faktiskt är det så att Sanna blir blondare och smalare för varje gång hon dyker upp i berättelsen. Jag är sjukt nöjd med att vara smal och när jag var platinablond var jag lika nöjd med det (tills jag tröttnade, vilket var flera år innan den här föreläsningen). Det handlar inte om hur jag eller någon annan uppfattar Bakhtiaris beskrivning av Sanna. Det är ett uppenbart och medvetet val att använda epiteten som nedsättande. Och jag fattar inte hur en författare som i dessa dagar har mage att använda vikt för att beskriva en kvinnas karaktär kan hyllas så mycket som Bakhtiari gjort. Dessutom har väl blonda tjejer fått tillräckligt mycket skit vid det här laget?

Ur feministiskt- antirasistiskt-, klass-, ja alla vettiga perspektiv som finns är det här en fruktansvärd bok. Sanna har ingen egen vilja och kan enligt Bakhtiari inte ens misslyckas själv. Hon styrs som en marionett av sina chefer för att hon bara ville "hjälpa blattar". Hangupen på blondhet känns rätt så ofräsch och ännu mer det totala ignorerandet av de perspektiv som kommer fram i eminenta Miljonsvennar av Maria Bäckman. Jag är förresten med i Miljonsvennar också. Dock har det jag sagt tagits på allvar och min förkylning beskrivs som äkta istället för som en charad för att dölja min inkompetens. (Ja, jag är förkyld i båda böckerna och det är helt absurt.)

För övrigt verkar Bakhtiari inte kunna skilja på verklighet och sin egen fiktion. Under den i sammanhanget smålustiga rubriken Bakhtiari ser människorna bakom debatten säger hon att:

– Jag gick på en föreläsning som var nästan ordagrant så, men jag har till och med gjort Sanna lite smartare i boken. Det var för hemskt och dåligt, jag hade fått ont i magen om jag hade skrivit ner det som det var. Vissa scener i boken är inte så överdrivna som man kan tro.

Sanna har aldrig hållt det där föredraget i verkligheten. Jämförelsen är alltså omöjlig. Smartare än vad?

Jag är alltså människan bakom karaktären i boken som visar "hur det ser ut på riktigt". Och jag har mer att säga om saken, men allt kan inte tas nu. Det är en dag imorgon och jag har en C-uppsats att skriva. Dessutom kan en bloggtext faktiskt bli för lång.

Det grönaste gräset

Jag har tappat greppet. Min tid ska läggas på att få klart C-uppsatsen men det enda jag kan tänka på är att jag ska byta lägenhet. Har en annons på lägenhetsbyte.se och försöker förtvivlat att inte ramla in i den psykos av höga krav som råder där. Att byta lägenhet på såna där bytarsajter är kul. Det finns ju en massa fina och fula lyor att välja mellan. Men det blir lätt så att ingen vill nöja sig med annat än det bästa de eventuellt kan få, och så blir inga byten gjorda. Någon måste nöja sig.

Ni vet, ibland ser man ett par och tänker att han/hon (hen/hen på genusspråk, höhöhö) är ju minst en liga över sin partner. Jag tänker så iallafall. I kärlek verkar det ändå vara helt ok för de flesta, dels för att ligorna såklart kan relativiseras men också för att det finns så många andra värden med förhållanden att ligorna kanske inte spelar så stor roll. Vi har ju också klassikern att med flit ge sig i lag med någon ur en lägre liga bara för att ha övertaget. Enligt hypotesen blir man ju inte dumpad av någon ur en lägre liga. (Tyvärr stämmer inte detta och förödmjukelsen att bli dumpad av någon ur en lägre liga är inte värt risken. Om man nu är inne på det hypotetiska spåret från början vill säga.) Iallafall, med lägenheter är det annorlunda. Jag inbillar mig att lägenheter i högre grad än partners förväntas vara representativa och skänka det lilla extra till den yttre upplevelsen av den egna existensen. Alltså hur andra ser på en och hur snyggt det egna livet är förpackat.

Jag har skaffat mig en partner i bostadsdjungeln. Jag och en A har slagit påsarna ihop eftersom hon tycker min lägenhet är perfekt då den är på nedre botten medans många andra ser detta som ett minus. (Skönhet är inte den enda kvaliteten som ligger i betraktarens ögon.) Så med hennes lägenhet som byte letar vi nu en trevlig etta till mig så att A kan ta min lägenhet. Liknande, men förhoppningsvis mer extrem, historia hittas här. Jag och A har aldrig träffats (min granne visade lyan när jag var på semester) men vi mailas varje dag och har pratat en del på telefon. Framförallt pratar vi krav, förväntningar och strategi men också lite om livet och relationer. Vi har konstaterat att vi är ett bra team och skojat om att vi borde jobba ihop. Livet är så sjukt, men det är kul.

Ett steg till mot veganland.

Kråkor är inte bara trogna människors traditioner i familjebildning. De ser tydligen också pengars värde och väntar på grön gubbe innan de går ut i trafiken.

Årets boktips, det kan jag säga redan nu

Det bästa med den här bloggen är alla människor den gett mig kontakt med. För två somrar sedan fick jag ett mail från en man med ett bokmanus. Av någon anledning tyckte han att just jag borde läsa manuset och ville ha min respons. Och så blev det.

Det är väl ingen hemlighet att jag anser mig själv vara löjligt intelligent med bra koll på olika sätt att se på världen och framförallt feministiska problematiker. Det är sällsynt att andra människor ger mig aha-upplevelser. Men den här gången fick jag flera! (Detta är som synes inte bara en berättelse om när jag läste en bok. Det är också en bekännelse över min enorma hybris.) Mannen, som heter Pelle, hade alltså skrivit ett manus om sitt ofrivilliga föräldraskap sina känslor av hopplöshet och sin oförmåga till att älska barnet. Samt alla de konsekvenser som det ofrivilliga föräldraskapet lett till. Efter ytterligare ett antal vändor hos andra personer än jag har manuset blivit en bok. Jag vet ärligt talat inte hur den slutar nu eftersom manuset verkar genomgått en del förändringar. Men, jag kan garantera en intressant berättelse om en helt ounik upplevelse, fylld av existentiell ångest att relatera till och frågor att ta ställning i. Här har ni presentationstexten:

»Du förtjänade allt i hela världen, men jag kunde inte älska dig. Och det är så tungt att säga det.«

Pelle Filipsson är ofrivillig pappa. En av tusentals i Sverige. Walter blev till mot Pelles vilja. Kärleken till barnet, den som alla sa skulle börja växa så småningom, den infann sig aldrig.

Mamman skänkte sin vackraste gåva till barnet. Pappan fick sitt liv förstört.

Kvinnans rätt till sin egen kropp kan inte ifrågasättas. Men när hon sätter sin barnlängtan över mannens vilja, har hon då gått för långt?

Pelle Filipssons egna erfarenheter bildar fond till en mörk berättelse från dagens Sverige där barn far illa och inget stöd finns att få. Samtidigt är den trösterik för alla föräldrar som inte kommer överens. Viljan till försoning blir en möjlighet. Och även ett ofrivilligt föräldraskap kan till slut fungera.

Här kan ni ladda ner en text som förklarar mer om boken, läs! Och titta på Pelle på söndag kl 10 i tv4.