Skämta på feministiska

Jag skrev ju att jag skämtar om feminism och Tanja Suhinina ville ha smakprov. Egentligen är det ju så att jag mest fnissar åt när ordet "genus" dyker upp oförhappandes eller när jag lägger in det ngnstans eller skojar lite om radikalfeministen inom mig etc etc. Vardagshumor. Seinfeldhumor? Har iaf försökt dra ihop lite rena vitsar nu. Ber om ursäkt för dålig humor. Tänkte fylla på under dagen. (Lägg gärna in egna i kommentarerna.) Kategorierna är fetade. Till alla frågor ligger svaret ligger 8 rader ner inom parentes.

Vilken feminist?

Vilken feminist ringer alltid två gånger?







(Svar: Postfeministen. Ja, det är en variation av den i kommentarerna)

Vilken feminist är sur och vill aldrig göra ngt kul?







(Svar: Antifeministen)

NY: Din mamma är så djurrättsfeminist att hon kämpar mot matriarkatet i myrstackarna.

NY: Din mamma är så queerfeminist att hon har tre kön.

Din mamma/pappa/partner

Din mamma är så likhetsfeminist att hon lärde din bror använda tamponger.

Din pappa är så särartsfeminist att han kallar sig femanist.

Allmänt

Var köper feministerna sina block och pennor?







(Svar: På Könsmaktsordning & reda)

Vad sa Ireen von Wachenfeldt till slaktaren?







(Svar: Har ni mansgris?)

Juridisk våldtäkt -uppdaterad

Svd hade en intressant artikel igår om var gränsen för våldtäkt går enligt HD. Bli smekt på könet är sexuellt utnyttjande men finger i könet är väldtäkt. Vilket alltså innebär att det är lättare att våldta tjejer rent juridiskt.

Jag vet inte om jag tycker det är så positivt att kalla "alla" sexuella övergrepp mot kvinnor för våldtäkt. Är det verkligen våldtäkt bara för att ngn form av penetration ingår? Det myllrar ju av handlingar som inte innebär penetration men som ändå är tvång. Är det också våldtäkt? Juridiskt är det väl det men i folkmun menar jag. Visst finns det ett symboliskt värde i att ha tidiga gränser för våldtäkt men det känns som att resultatet blir förvirring. I folkmun är ju våldtäkt fortfarande överfallsvåldtäkt. Det blir liksom ett glapp mellan den juridiska betydelsen och den folkliga och jag tror att det kan bidra till den där oförståelsen till vad som hänt när det hänt en själv.

Det räcker inte med att döma alla former av sexuella övergrepp, man måste prata om dem också. Att ge dem epitetet våldtäkt tror jag inte på ur ett folkbildningsperspektiv. Alla är emot våldtäkt. Men om man visar upp och pratar om alla olika sätt en våldtäkt/sexuellt utnyttjande/sexuellt övergrepp kan vara på tror jag att många skulle få sig en tankeställare. På grund av glappet och för att det helt enkelt inte är så enkelt.

Hanna Fridén skrev bra om detta förresten. En kommentar talar om ngt som heter "jämlikhet från mannens sida". Är inte det helt sanslöst?

Uppdateringen: Friden tar upp iden om att våldtäkt handlar om makt på ett sett jag inte sett förr.

"Jag avskyr det här. Enda skälet till varför det anses mer kränkande för en kvinna att få något infört i hennes underliv är på grund av hur vi ser på den kvinnliga sexualiteten i samhället. På oskulden. På fixeringen vid att det är något skamfyllt att bli penetrerad."

"De flesta är överrens om att exempelvis våldtäkter i många fall inte har med den sexuella handlingen att göra, utan att det snarare är en makthandling i avsikt att kränka. Varje gång man påtalar att det är kränkande för en kvinna att bli penetrerad så borras det här in hårdare i folks medvetande. I både den potentiella gärningsmannens medvetande och i det potentiella offrets medvetande. Våldtäkshandlingen blir mer tillfredställande för gärningsmannen, och offret blir mer förnedrat."

Som jag uppfattar Fridén tar hon både upp "den allmänna" synen på den kvinnliga sexualiteten som ett problem, samt risken med att fastna i tänket om våldtäkt som makt- och förnedringsteknik. Samtidigt har Kielos skrivit en hel bok för att göra klart att våldtäkt handlar om sex och inte makt. Är det inte intressant hur mycket tid och energi som läggs på att debattera varför man våldtar. Alltså på förövarens syn på offret situationen, istället för offrets syn på förövaren och situationen. Inte menat som att detta är en polarisering, båda perspektiven är nog nyttiga. Märkligt också att så få verkar vara ok med en flytande skala. Att man verkligen pratar om våldtäkt som ngt som sker av samma orsak varje gång. Hör det ihop med begreppsförvirringen?

Bråka på feministiska

En fascinerande sak är vad som händer när man kritiserar (mainstream-)feminister. Verkar som att bästa motvärnet anses vara att säga att den kritiserande parten inte är feminist eller kanske t.o.m motståndare till feminismen. Jag fick tex en hint om att jag pratade som en antifeminist i Okejsexdebatten. Och jag ser de vibbarna lite här och var. Som om alla feminister tycker lika eller har samma världsbild. Eller som att det fanns en hemlig deal om att alla feminister lovat att stötta varandra hur puckat projektet än är. Självklart finns det en feminism för varje feminist och det beror på att ingen teori kan någonsin räcka till. Det blir alltid ngn som hamnar utanför eller finner det hela för generaliserande.

Så ni vet så är jag värsta feministen. Jag är feministNÖRD, jag skämtar om feministiska inriktningar (bara Anja som garvar) 4 real. Jag kan fördriva dötid med att lägga olika feministiska perspektiv på saker som jag inte bryr mig om. Bara för att det är kul. Min kille tycker också att jag är feministnörd och han är ju kille så han vet. Och nu vet ni att det argumentet inte biter på mig.

I framtiden kommer jag antagligen att använda antifeminist-argumentet själv. Hitills har jag hållt mig till att kalla det dålig, ogenomtänkt, enkelriktad, svartvit, patriarkal eller helt enkelt puckad feminism. Men från och med nu är det inte feminism alls.

I debatt alltså i verkligheten har jag ju koll.

Påhittad politisk personlighet

Det här är ångest. Sanna Rayman om Kielos bok på Svds ledarsida igår:
"Berättelsen om tjejen blir det mest intressanta. Där finns det vi talar minst om när vi talar om våldtäkt – psykologin. Jag tror att Kielos borde söka vidare i nya akademiska fält. Genusvetenskapen räcker inte till."

Förutom det slapphänta användandet av ordet Genusvetenskap som ju inte är samlingsnamnet för olika feministiska teoribildningar. Ju? Snarare borde ett genusperspektiv läggas på antagandet om hur kvinnlig sexualitet fungerar kontra manlig i Kielos bok. Och en himla massa annat.

Jobbigast är att detta tecken på att Kielos påhittade karaktär tas på allvar. Även om det var en sann historia borde den ses som en historia bland tusentals. Det är just det här kollektiviserande och generaliserande som är så skadligt. Men främst så borde den inte tas på allvar alls. Snarare borde fler reagera på att Kielos tar sig friheten att definiera våldtäkt ur sitt eget rädsloperspektiv och att hon generaliserar med fitkion som grund.

Raymans blogginlägg om boken kändes intressantare.

Med risk för att kasta sten i glashus

Mitt liv kretsar inte runt våldtäktsdebatten. Jag pratar tex väldigt mycket om Stockholm också med mina fellow fd stockisar här i Malmö. Från att ha varit rätt kritisk till Stockholm och dess mentalitet är jag fortfarande kritisk men kommer ihåg fler av de fina grejerna ju längre tiden går sen jag var där sist. Framförallt har jag börjat tycka att mycket av det ruttna är ngt jag kan skratta åt.

Men så ni vet, herregud vad jag skäms ibland för att vara från Sthlm. Varje gång jag är där slås jag av hur folk bara springer lungorna ur sig för att hinna till tåget. Eller ännu värre till perrongen för att stå där och vänta fem minuter. Z berättade om en yuppie som ramlade i trappan ner till perrongen på Odenplan när han sprang till tunnelbanan. Och hur han reste sig mörbultat och släpade sig mot vagnen och missade den precis. Nästa tåg kom om 2 min.

Jag la väldigt mycket tid på status och sökandet efter ngt som inte fanns när jag bodde i Sthlm. En klassiker jag vet. Jag vill också betona att den grejen är olika stark i olika segment men eftersom jag gick ut väldigt mycket en period hamnade jag i ett segment som i princip levde på någotsökandet.

Helt ärligt känns det som att Sthlm har lagt större delen av sitt intellektuella och kreativa kapital på ballhet och trendighet. Och det har ju lönat sig! Sthlm är ballt internationellt sett. Verktygen har varit (förutom trendkänslighet) nepotism och att vara väldigt öppen med att man har viktiga hemligheter. Jag har stört mig rätt bra på Sthlmsbloggare som skriver hemlighetsfullt och kaxigt. Känns som att budskapet är att förmedla bloggarens ballhet och det var ju samma sak när jag bodde där men i brist på fysiska vänner som försöker spela ut en blir det bloggare istället. Jag vill inte låta som en sån där kritiker av dekadensen heller men när jag lessnade på riktigt tyckte jag den här hade en poäng.

Det viktigaste i ballhetsbyggandet är iaf att kommunicera ut att man är ball och vet ngt som andra inte vet, så blir man åtråvärd. Det är vi Stockisar bra på. Tex gillar Nöjesguiden att nämna personer ur Sthlms klubbliv vid förnamn. När min polare skulle ha barn berättade Fredrik Virtanen det i sitt program. Väldigt lokala företeelser går riks. Vilket störde mig förr men nu tycker jag det är lite gulligt.

Jag tycker ju dessutom ofta att Sthlm är lite efter intellektuellt och politiskt. Som att det fortfarande är fula killar som bossar i klubbdelen fast tjejerna har kapital själva. Troligtvis kommer detta inte ändras förrän ngn tjej från NY kräver det. Sthlm är konservativt men saknar medvetenhet om det. Det var så himla tråkigt att diskutera där för jag var för liberal och jag är inte ens så liberal. Men allt avfärdades som förnekelse. Allt jag säger kan avfärdas med att det bara är en klick, men alla känner alla och dessutom syns den här klicken mest.

I vilket fall har jag fått för mig att anledningen till att Sthlms feminism är mer radikal och svartvit än den jag praktiserar och tycker mig se här i Malmö kanske är just för att Sthlm inte hängt med i utvecklingen vilket lett till att den praktiska feminismen där inte ställts inför några nya utmaningar. Det finns bara teoretiska utmaningar som man ska vara medveten om men ingen verklighet att fästa dem i. Det är inte lika kul, faktiskt bara irriterande att gammal skåpmat betraktas som revolutionerande i huvudstaden.

Och det finns massa undantag. Det finns ju skäl att jag stannade så länge. Men nu med den stora inflyttningen till Malmö av flyktingar från Sthlm kan jag önska att jag flyttat tidigare. Min kompis Möllans ros sa en gång till Anja att de lever i en hemlis. Första gången jag var här fattade jag inte att Malmö kunde existera på det sätt som det gör. Jag vill ha den här hemligheten ifred lite lite till. Men nu kommer den basuneras ut. Inte att det är skönt att existera här men att Malmö har en hemlighet som Sthlm inte vet. Så himla trist. Av Anja fick jag iaf en seriestrip som fd Stockholmaren Fabian Göransson gjort, hon fick den av Gustav. Den förklarar ngt jag vill säga rätt bra.

Problematiskt räcker inte till

Vilken idiot som helst får uttala sig om våldtäkt. Men att låtsas vara någon annan när man uttalar sig om våldtäkt är mer än problematiskt. Jag har precis börjat läsa Katrine Kielos bok "Våldtäkt och romantik". I den blir ett fiktivt jag våldtaget och dealar sen med upplevelsen. Jag vet att skönlitteraturen är något väldigt fritt och vet också att de flesta romanfigurer är påhittade osv osv. Men det här är något annat. Kielos fiktiva jag är till för att förankra teorin till "verkligheten". Ett jag som är Kielos återfinns också men ingen tydlig markering om vad som är fiktion och inte.

"Våldtäkt och romantik är ett annat slags bok. Som fortfarande är politisk, säger författaren och varvar en berättelse om en våldtäkt med faktakapitel som presenterar och diskuterar feministisk teori om våldtäkt, skrivna med "utbildningsradio-ambition".

- Jag vill göra våldtäkten verklig och visa att det finns ett system som vi förhåller oss till."

Kielos tar sig friheten att definiera vad en våldtäkt är och hur den påverkar kvinnor ur en våldtagen kvinnas perspektiv, när hon egentligen talar ur ett annat perspektiv: kvinnan som inte blivit våldtagen men har en uppfattning om vad våldtäkt är och hur det drabbar en. En uppfattning som påverkar hennes liv och hur hon lever det. Jag tycker Tanja Suhinina formulerar det bra här.

Kielos bok är angelägen då den behandlar många av de mytbildningar som finns runt våldtäkt och förklarar hur våldtäktsmyten påverkar kvinnor i vårt samhälle. Det är så Våldtäkt och romantik måste ses: som ett förverkligande av de nojor och föreställningar om våldtäkt som förpestar samhället. Klimatet är alltså så påträngande att det fått Kielos att skriva en hel bok ur det perspektiv hon fantiserar om och ständigt är medveten om. Kielos pratar om hur våldtäkten, eller föreställningen om den, skapar kvinnan och förkroppsligar tesen genom att uppfylla den.

Jag och Anja har undrat över vem boken riktar sig till och vem den attraherar. Av recensionerna kan man utläsa att den som inte blivit våldtagen men är medveten om hotet älskar boken och verkar känna en stark identifikation. Samtidigt är den som har erfarenhet av våldtäkt mer än skeptisk.

I bokens presentation står "Vi måste prata om våldtäkt för vad det är, och vad det gör. Mot kvinnor. Med kvinnor, idag." Problemet är kort sagt att dett inte är en bok om vad våldtäkten gör utan vad myten om våldtäkten gör mot och med kvinnor.

Varför litade inte Kielos tillräckligt mycket på sitt eget perspektiv? Det är en allvarlig fråga detta hur många kvinnor lägger massa tid på att fantisera om våldtäkt och eventuella konsekvenser. Kielos är en av dem och hennes insikt om hur hennes medvetna inställning till våldtäkt påverkar henne hade räckt för att skapa debatt.

En annan aspekt av detta är att alla jag känner som känner till Kielos engagemang i våldtäktsdebatten faktiskt har trott att Kielos hade erfarenheten att ha blivit våldtagen. Inte på grund av villfarelsen att alla som är med i debatten våldtagits utan på grund av hennes sätt att tala om våldtäkt och kanske framförallt dessa uttalanden i hennes blogg:

"irene: den våldtäkt du modigt beskriver i ditt inlägg verkar fruktansvärd på alla sätt. Det gläder mig att du skriver att du har lärt dig att vägra vara ett offer. Jag förstår vad du menar med att man aldrig kommer över det, mer än du kanske tror..."

"Som sagt naturligtvis mår man förjävligt, det är inte det jag säger. Jag säger att normen om att "våldtäkt är värre än döden" per se kan vara kontraproduktiv. Jag vill inte kommentera eventuella egna erfarenheter på en öppen blogg men skickar du mig ett mail så svarar jag gärna. Adressen finns i min profil"

Häromdagen kom Kielos ut om ej våldtagen. Och jag undrar vad som var så personligt och svårt med att säga detta när frågan kom för två år sedan.

"Approppå det så kanske det finns anledning att klargöra att jag alltså inte har blivit utsatt för sexuella övergrepp själv, vilket det av misstag stod i Aftonbladet häromdagen (idag har de tagit in en rättlese)."

För visst fanns det anledning. Jag har varit skeptisk till Kielos tolkning av våldtäkt och framförallt vad det gör med jaget och kroppen. Men jag har alltid trott att detta var hennes egen upplevelse och därmed inte ngt för mig att ifrågasätta. Jag vet fler som resonerat så. Våldtäktsdebatten har alltså påverkats av en hänsyn som inte hade belägg. Det vore märkligt om Kielos inte visste om ryktesspridningen runt hennes "våldtäkt", etablerade sanningar som denna varit når alltid fram på ett eller annat sätt. Tillexempel har politiska reportrar trott att Kielos våldtagits och sen "helats" av en äldre man vid namn Pär Nuder.

Om denna charad var till för att visa på ngt slags föreställningsvärld om hur foilk ser på våldtäktsdebattörer så är det dags att avslöja det nu. I nuläget känns allt väldigt cyniskt. Är det så att Kielos faktiskt våldtagits men inte orkar ta effekterna av att gå ut med det? Isåfall går hon ju med på skam och skuldbeläggandet. Är detta ett trick för att få mer cred i ämnet inför boken? Jag vet ju inte, kan bara spekulera i hur det känns att vara någon som spekulerar i hur en våldtäkt känns.

Lite idoldyrkan på det