torsdag 19 november 2009

Saker att göra i sängen när en är sjuk

Hundra genomsökningar av Internet senare är jag återigen på Elin Klings blogg där inlägget jag skrattade åt imorse fått lite kommentarer. Här är det:


Var tvungen att kommentera själv, något jag sällan gör mig men tydligen unnar mig när jag är sjuk och ändå inte orkar annat.
Update: En dag senare är min kommentar fortfarande inte godkänd, otroligt roligt!

"Snälla, är det INGEN som ser att Helena Christensens tutte ser ut som en amputerad arm? Jag blir fan mörkrädd.

Är världen så retuscheringsskadad att ingen vet hur en normal kropp ser ut? Om någon ser för smal ut är det tydligen intränat att reagera. Men om någon helt plötsligt saknar en bröstvårta, eller ser ut som hon har brutit nacken som Herzigova, så är det bara vackert.

Den här bilden lär ju dyka upp på http://photoshopdisasters.blogspot.com/ om den inte redan finns där."


Igår la Kling in en inspirationsbild på en tjej som är väldigt smal. Och genast blev det gnäll om att tjejen var för smal och säkert sjuk. Vissa kommentarer är dock intressanta, ta gärna en titt. Jag förstår att det ligger närmre till hands att de stackars unga tjejerna skulle svälta sig för att bli smala hellre än att hugga av sina bröstvårtor, inspirerade av bilder från modevärlden. Men ändå! Det som bilden av den smala tjejen anklagades för att förmedla var precis det som I.D-bilden gjort allt för att förmedla: konstlad "perfektion", dessutom är de lika smala som tjejen innan. Varför är folk så lättlurade och inkonsekventa?

P.S Photoshop disasters är skiten.

Det bästa med Internet

Nu har jag och svinet legat hela veckan i djup apati och tittat igenom internettet. Har läst enorma mängder bloggtext om kläder, klasskompisar och andra bloggare. Även kollat på dålig tv och massa Youtubeklipp. Jag har tagit igen ett halvårs slösurfande! Har till och med läst kommentarer hos Kling och Kenza. På många vis känns det här som ett slöseri med tid. Med lite mer vilja hade jag kanske lyckats läsa något vikigare, som en kursbok. Men jag tycker ju att allt detta liv är intressant eftersom allt människor gör är intressant. Jag har en tes som jag anser mer bekräftad för varje gång någon skickar mig ett roligt YT-klipp eller annan bisarr länk: Nätet har gjort det helt omöjligt för mänskligheten att fortsätta låtsas att vi är bättre än vi är. Bättre i betydelsen intelligenta, genomtänkta, fördomsfria, normala e.dyl.

Som jag uppfattar mänskligheten finns en inneboende stark vilja att gömma sig från det onda, fula och puckade, speciellt det som kommer inifrån. Tillexempel: när vi pratar om rasism pratar vi om SD istället för helt vanlig normativ smygrasism. Självklart ska vi prata om SD, men ofta känns det som att SD får bära oket av all rasism i Sverige, att vi pratar om SD istället för att rannsaka oss själva. Det blir det klassiska fingerpekandet: de är rasister, därför är jag inte det.

När jag var liten var de enda definitionerna om normalitet som fanns de som min familj, det närmaste samhället och media gav mig. Jag och Anna E konstaterade att båda som barn ibland trodde vi var onormala. För att vi lekte eller sjöng eller gjorde något annat på något speciellt vis som vi inte trodde någon annan gjorde. Eftersom vi inte sett det. Självklart höll alla andra ungar på som vi och kanske även ett gäng vuxna, men det doldes för normalitetens skull. Om vi hade haft Youtube då hade vi aldrig känt oss onormala, vi hade förstått att vi var precis som alla andra.

Folk är inte normala, vilket är mer än uppenbart för den som klickar sig runt på Youtube och Blogg.se en timme vardera. Allt det där som gömts bakom etikett och diskurser om normalitet finns nu tillgängligt för alla. Snarare är det helt omöjligt att undvika all dårskap som nu finns registrerad. Det jag uppskattar mest är naiviteten, remixandet och besattheten vid djur. Det går inte längre att förneka att mänskligheten, enligt dagens normalitetsmått, är lite egen. Allt som kvarstår är att acceptera läget och gilla det. För att förstå fenomen i värld och vardag ska vi inte peka ut andra, vi ska titta på oss själva.

Detta är det absolut bästa med Internet. Jag tvivlar dock på att folk som Malou förstår det.

P.S På knowyourmemes finns diverse underbara fenomen listade inklusive historik.

P.S 2 En brasklapp: Nu har jag mest pratat om beteenden som anses onormala i olika hög grad. Men resonemanget är såklart överförbart till erfarenheter, åsikter etc.

onsdag 18 november 2009

Tvätta munnen, Malou

*har svinis*

Rekommenderar Alex Schulmans meddelande till Malou von Siwers. Jag såg klippet där Malou intervjuar Kenza och Foki, som Kissie försov sig till. Det var så dåligt och oproffsigt att jag var tvungen att gapa om det i 48h. Malou fattar noll. Researchern har gissningsvis tvingat henne att gå in på bloggarna som ska reppas, men mer ansträngning än så var för mkt begärt. Liksom, hon har Kenza och Foki i studion och ba "Jag var på din blogg och ser att du skriver om kläder och din hund?" till Kenza och "Jag tror att du är populär bland unga tjejer?" till Foki som vann storslammen på Veckorevyns blogawards.

Hela reportaget är sjukt, de filmar bläddrande i bloggar och berättar vad som står. Berättar att majoriteten som bloggar är tjejer och att de här tjejerna har makt. Åtminstone i den betydelsen att de har stort inflytande över vad unga tjejer köper. Det här är inte nyheter. Det är allmän kunskap.

Det pinsammaste är att hon snackar skit om Kissie och Schulmanbröderna. Det är verkligen högstadienivå på Malou samtidigt som hon klagar på Kissies beteende.

Det här helt insiktlösa dravlet från Malous sida är så jävla pinsamt! Hon fattar uppenbarligen ingenting av ämnet men ska ändå göra fattiga analyser och tvinga dem på Kissie och resten av världen. När Calle Schulman i slutet av programmet ska stå till svars för Malous inkompetenta teorier (hon kallar honom "bärare av hat" !!!) är det uppenbart att Malou inte har någon känsla för varken nyans eller dimension. Plus att hon är en sån där jobbig människa som tror att alla mänsklighetens problem och svagheter bäst avhjälps om några enskilda individer tar all skuld.

Det bästa är när Calle Schulman vägrar ta tillbaka att han kallat Marcus Birro talanglös. Snarare förklarar han väldigt bra vad som är skillnaden på sak och person. Malou fattar så klart ingenting.

Även om jag redan berättat det mesta om klippet tycker jag ni ska ta en titt, iaf på sista biten med Schulman. Sista fem minuterna typ. Är lite besviken på Kenza också kan jag tillägga. Hela "några få förstör för alla andra"-tugget är såååå uttjatat. De enda som (kanske) kommer undan med det är intellektuella blattegubbar med grå tinningar. Och det är jobbigt när de gör det också.

P.S: Ytterligare ett helt insiktslöst program om bloggtjejer hittar ni här.

tisdag 10 november 2009

Mjao

Har extremt dåligt samvete för min dåliga uppdatering. Särskilt som jag försvann mitt i den spännande diskussionen om staten. Lite mycket att göra nu bara. Men jag är på väg tillbaka. Blir liksom lite rädd för bloggen nästan när jag är stresso, men den fasen verkar ju vara över i och med att jag skriver detta. Återkommer med nya insikter!

måndag 12 oktober 2009

Matlådemonstret

Såg Hagamannen på SVT igår. Jag gissar att de ville trycka på att han var en "helt vanlig kille" och att det var därför de zoomade in på matlådan han höll i när han greps. (Är det sant att han greps med en matlåda i handen på väg ut på lunchrast? Eller var det bara dramatiserad vardagsrealism?)

Jag störde mig enormt på normalchocken som paralyserade alla medier efter att Hagamannen gripits. Varför skulle han vara något annat än normal? Eller åtminstone inte kunna verka normal. Hagamannen var visserligen, i enlighet med dagens mediemoral, uppblåst till våldtäktsmonster. Men det vet väl alla att monster inte finns?

Trots de helt normala intentionerna och den oändliga skalan gråfilter som användes för att skapa helt normal tristess, kan jag inte säga att filmteamet lyckades. Som bakgrundsljud till själva Hagamannens första scen hördes på allvar Darth Vader-andning. Och självklart kunde inte 45 minuter dramadokumentär om en våldtäktsman sluta utan en snaskig scen att fästa på näthinnan. De där våldtäktsscenerna sista minuten hade inget värde någonstans. Alla vet hur brutal Hagamannen var, det konstaterades dessutom flera gånger i programmet. Men likväl ska ett gäng olika brutala våldtäktsscener in, skriken ska höras och alla ska förstå vilka ställningar han använde.

Filmatiseringar som denna är egentligen bara fulporr som försöker verka samhällsskildrande.

Varför gifter sig feminister?

I senaste Arena finns en text av Anna Adenji med rubriken Varför gifter sig feminister?. Jag känner att den relaterar till mitt inlägg nedan om statens relation till feminismen och framförallt min oförståelse för målsättningen att alla ska ha det likadant (generellt).

Adenji tar upp Victoria och Daniels numera godkända giftasplaner och det faktum att homosar får ingå äktenskap. Hon konstaterar att könsneutrala äktenskap bryter mot grundbulten i den heteronormativa ordningen och att Victoria och Daniel bryter mot både könsordning och klassordning med sitt arrangemang. Frågan är vart den feministiska kritiken av äktenskapet tagit vägen? Det som händer nu är snarare en omformulering av äktenskapet.

Adenji tar resonemanget vidare till den rätt så upphypade "jämställdhet inom äktenskapet"-debatten och det faktum att så stor del av den går ut på tesen "jämställdhet (i betydelsen dela lika) räddar äktenskapet". Här kommer ett citat:
Återigen ser vi hur jämställdhet , och i det här fallet handfast feministisk praktik, landar i händerna på den heteronormativa kulturen. Jag grubblar inte på hur man kan undvika skilsmässa. Jag grubblar snarare över varför folk gifter sig över huvud taget.

Jämställdhetsdebatten har till stor del perverterats till att handla om hur äktenskap bevaras. Men, herregud, hela poängen med lika lön och kvinnors befrielse från könsoket var ju för att de skulle kunna skiljas! Kvinnan ska inte behöva vara ekonomiskt och socialt beroende av sin man (se tidigare diskussion om fuck-off-kapital), och att vi närmat oss det scenariot gör visserligen att det går att ställa mer krav på en schysst uppdelning av hemmasysslor (antar jag). Men vari ligger självändamålet med att vara ihop i all evighet? De sociala hindren förstärks ju snarare av allt härj om att hålla ihop äktenskapet. Men uppbrott är ju mer än ofta det bästa som kan hända en, och förutsättningen för att hitta den bästa som kan hända en.

Adenji berättar att jämställdhetsdebatten inte är ny. Redan under tidigt 1900-tal gav kvinnorörelsens kamp resultat i en debatt om hur denna nya frihet skulle balanseras och inte hamna i konflikt med nationens behov av stabila familjer. Äktenskapet är och förblir en reglering av intima relationer översedd av stat eller religion. Och ju starkare äktenskapets status är desto svårare för andra relationsformer att hävda sig. Det är kanske inte helt fel att se det uppluckrade äktenskapet som en strategi för att öht behålla äktenskapet. Och vill vi inte ha, om inte något annat, så något mer?

Jag pratar om att gifta mig varje vecka och peppar på det. Men jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till hela fenomenet, jag uppskattar kärlekshandlingen men institutionen är läskig. Jag tycker det skulle vara skönt om det var lättare att leva på fler sätt. Tillexempel gillade jag partnerskapet, tänkte att det kanske var ngt för mig. Men nu är den borta i och med att äktenskap finns för alla. Kanske var det ändå inte så stor skillnad förutom namnet.

I vilket fall fick Adenjis text mig att tänka på en väldigt intressant bit kvinnokampshistoria ur Louise Perssons bok Klassisk Feminism. Louise berättar om hur kvinnorättsrörelsen delades av frågan om rösträtt. Motståndarna såg röstning som ett sätt att legitimera ett omoraliskt system (har skrivit om passivt motstånd tidigare, det passar ihop), att ge sig in i systemet och försöka påverka det inifrån var fel eftersom systemet var förtryckande och borde störtas. Sjukt spännande info från samma bok: Rösträttsivrarna slog ihop sig med rassarna för att säkra att det blev kvinnor och inte f.d. slavar som fick rösträtt, hård konkurrens på den tiden.

För att knyta ihop påsen här så menar jag alltså alla dessa regleringar och petanden inom systemet har begränsad effekt och att jag verkligen inte kan se att den här praktiska mätbara 50/50-jämställdheten ska kunna leda till ökad frihet.

fredag 9 oktober 2009

Staten och feminismen är en egen organism

*Nu i redigerad version*

Hejje,

lite mkt just nu men jag kämpar på så jag kan skriva mer här snart. Men vill gärna veta hur ni reagerar på mitt snack under bokmässan, ni vet det om staten och feminismen. Så här kommer det.

Först en kort resume: Louise pratade om fenomenet Anna Anka och de aggressiva reaktioner Ankan väckt och ställde sig frågan varför? Är det månne för att hennes livsval står i skarp kontrast till hur den svenska modellen förespråkar att det sunda fria valet ser ut?
Sedan gled Louise snyggt över till Susanne som berättade om skillnaderna mellan tysk och svensk feminism i praktiken. I Tyskland är feminismen mer av en civil rörelse vilket gör att många röster hörs i de flesta frågor. Men ofta leder det till att det blir mycket snack och liten verkstad. I Sverige jobbar den feministiska rörelsen till stor del via staten. Då staten är en stark aktör går det att driva reformer, vilket ju är en fördel. Å andra sidan blir det lätt så att en feministisk analys får ett starkare grepp om staten och tränger ut de andra analyserna.

Jag har garanterat missat en hel del bra som Susanne och Louise sa, men jag var så nervös att jag blev lite nollställd när det väl var över.

I vilket fall gick frågan över till mig. Jag sa att staten kan vara en intressant samarbetspartner för feministiska intressen, men att det krävs en genomtänkt idé om vad som är syftet och mål med detta samarbete. Jag upplever inte att så är fallet idag. Jag ser feminismen som ett frihetsprojekt. Rätten att leva utan att jag och mina val ska definieras efter mitt kön, det är väl bekant? När jag tittar på många av de reformer som föreslagits, sätt att leva på som anses korrekt samt tips och tricks, känns det snarare som att målet är den totala "alla har lika mycket saft i glasen"-jämställdheten. Där antagandet är att om alla har samma förutsättningar och delar lika på besvären så kommer också möjligheterna vara lika för alla.

Föreställ er nu att vi har nått Den Totala Jämställdheten, det finns exakt lika mkt saft åt alla, alla har exakt lika lön, är med barnen lika mycket, har lika mycket status, etc... Vad ska hända sen? För att den totala jämställdheten ska fortsätta råda måste ju rimligtvis alla göra val som ligger inom ramen för fortsatt total jämställdhet (val och handlingar som rubbar balansen leder ju till ojämställdhet). Det kan ju knappast definieras som fritt val eller val överhuvudtaget. Inte heller som att leva ett liv utan att definieras utefter kön eftersom likställdheten utgår från att likhet mellan kön ska uppnås. Alltså: Jämställdhet kan bara leda till mer jämställdhet, det går inte hand i hand med vad jag ser som feminismens uppgift.

Det finns ett sätt att få ekvationen jämställdhet=frihet att gå ihop: Om utfallet är lika för alla. Alltså att exakt samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter i praktiken skulle leda till att alla delade samma normer, åsikter samt moraliska värderingar. Det skulle hypotetiskt medföra att vem som helst skulle reagera likadant i en specifik situation. Alltså: Alla skulle alltid göra det jämställda (fria) valet eftersom de redan var jämställda (och klonade).

Och ja, jag tror på att dela på ansvar och allt det. Men jag tror inte på att bli tvingad eller lurad till att bli fri eller ansvarsfull. Det finns ingen logik i det resonemanget. Jag slipper gärna kommentarer om att båda borde hit och dit för varandras skull. Vi bestämmer att det är baskunskap tycker jag. Och tar det därifrån.

(Jag har ju läst mycket om måbilder i skolan. Det händer inte att alla personer i en grupp delar exakt målbild. Om de mot alla odds delar mål, har de garanterat personliga mål också. Mål är föränderliga och ska uppdateras regelbundet. Mitt syfte med feminism skiljer sig garanterat från andra. Dessutom är mina definitioner av mål och frihet antagligen individuella. Just därför bör målbilden diskuteras för att finna en eller flera lämpliga strategier.)

(Ytterligare en tanke: grejen med organisationer, som staten, är att de gärna blir sin egen organism. I egenskap av organism kommer den viktigaste kampen vara den för sin egen överlevnad. I det perspektivet blir det rätt obehagligt att lämna över ett frihetsprojekt till staten. Om staten definieras som frihet är vi, i min mening, tillbaka på 1984.)